Blogg

They paved paradise

And put up a parking lot

— Joni Mitchell, “Big Yellow Taxi” (Ladies of the Canyon, 1970)

Jag lyssnar mycket på Joni Mitchell just nu, hon finns i mina lurar när jag tar steg genom staden. Big Yellow Taxi, den glada musiken med peppiga körer och en pigg triangel kontrasterar mot en dyster text. Kanske var det på 1970-talet möjligt att förhålla sig med ironins distans. Hey farmer, put away the DDT!

Parkeringsplatsen hade varit ett paradis, vem vet vilka fantastiska händelser som utspelat sig innan bilen bredde ut sig.

Varje plats bär en historisk horisont. Inte metaforiskt – konkret. Det som vuxit där, levts där, byggts och rivits och vuxit igen, har format vad marken tål, vad klimatet ger, vad människor sökt sig till och varför. Det är information distribuerad på ett sätt som gör den omöjlig att äga eller centralisera – den finns i marken, i de ekologiska mönstren, i de sociala strukturerna.

Joni fortsätter: They took all the trees put ‘em in a tree museum and charged the people a dollar and half just to see them.

Den pragmatism med vilken de kommersiella krafterna breder ut sig över naturen är en öppen parentes i människans historia. Hoppas jag, tror jag.

Kulturspannmål är ett exempel på det. Föreningen Allkorn bevarar gamla spannmålssorter – emmer, enkorn, lantvete, spelt – och ger bort utsädet till sina medlemmar, eftersom det är olagligt att sälja det. EU:s lagstiftning kräver att kommersiella sorter är registrerade, enhetliga och stabila. Kulturspannmål är inget av det. De är genetiskt varierade, ständigt i förändring, platsspecifika.

Dala lantvete, en sorts kulturspannmål som odlats i Dalarna i generationer bär inbyggd kunskap om geografins förhållanden – dess vintrar, dess jordar, dess sjukdomstryck. Platsen är lagrad i den genetiska variationen, formad av de lokala förutsättningarna under lång tid.

Brödet som du äter till frukost vet ingenting om Dalarna. Under 1970-talet privatiserades förädlingen av spannmål med mål att fungera var som helst, förutsatt att de får det de behöver – konstgödsel, fungicider, gynnsamma betingelser. Effektivt, på sina egna premisser men sårbar och lika lite platsspecifik som ett köpcentrum vid en motorväg.

Platslösa lösningar optimerar för ett kontrollerat scenario i en massiv geografi. Det är deras styrka och sårbarhet. En parkeringsplats, en vetesort eller en workshopmetod.

---

Få mina blogginlägg direkt på mailen? Prenumerera kostnadsfritt via Substack.

Jag inleder hösten med arbete tillsammans med Lunds Domkyrka och Malmö Stads Stadskontor. Båda uppdragen är långsiktigt strategiska och handlar i sin essens om hur olika geografier kan utvecklas genom att integrera ett systemperspektiv på mat. I Lund är geografin stadsdelen Råängen och i Malmö är geografin Malmö.

Jag har vänner som bor på landet och kör den självförsörjande stilen sedan många år tillbaka. ”När kriget kommer flyttar vi ut till er!”, brukar vi skämta framåt småtimmarna. ”Ja det är klart”, säger de snällt. Men jag ser stressen i ögonvrån. Såklart finns det inte plats för alla oss stadsbor som är beroende av att handla dagligen och dricka kommunalt vatten.

Om vintern när vinden låg på spred sig den mörka söta doften över norra Lund och bäddade in min barndom i en känsla av trygghet. Ett år hade gått och sockerbruket puttrade igen – lika säkert som att tomten skulle komma på julafton.

Staden är hungrig på mark och mat. Förr i tiden var staden beroende av en närliggande matproducerande landsbygd. Så är det inte längre. När vi lärde oss att konservera och transportera mat rörde sig matproduktionen ut från städerna som växte och blev hem för fler. Jag har upplevt det på nära håll.